Jaha...då var man dryga tre veckor in i verkligheten dårå..

det lunkar liksom på...

----------------

var uppe i skogen med vännerna ikväll

skogen vi inte varit i sen i våras då snön låg klistrig och envis kvar över mossan

det kändes..märkligt...

det är en sådan ångestfylld skog, samtidigt som den är så befriande

vi har släpat så mycke ångest upp för det där berget

det är ett litet berg men vi har släpat många varv

vi har irrat vandrat stampat sprungit hasat

kastat oss åt höger å vänster gömt oss i skuggorna men ändå har den

dröjt kvar..sorgen och ångesten, i annan skepnad men lik väl där..

envis som den klistriga snön som listigt blev till vatten

och kröp ner under sten och mull

lät sig smekas av solens ömma värme

steg till skyn för att än en gång falla ner över oss som vandrar här

som släpar bär hasar och sliter..

snön kommer tillbaka..hur vi än vrider å vänder på det.

Så vad försöker jag säga?

Att jag funnit något stort för ett par dagar sen

mitt på min ö

med tassarna nerstuckna i myllan

och två kalla blöta men kärleksfulla nosar i min nacke

Jag såg allt så klart

vet vad jag måste göra

det är egentligen så enkelt så enkelt....

Å hur kan man inte älska något sånt här?