det gör inte längre ont

luften hålls kvar i mina lungor

svärdet i mitt  bröst är borta och såret är läkt

även om det bildat ett fult ärr

jag var tusan inte rädd den här gången

nu är jag vettskrämd, vet inte hur någonsin jag ska våga igen?

men den äckliga lilla klyschan är ändå så sann

tid läker sår

det gör den..iaf dom allra flesta

-------

Jag - Molgan...jag har köpt häst...

Han - men Gudrun...hur tänkte du nu?

enkelt att svara på!

Det gjorde jag inte, jag tänkte faktiskt inte ens i 3 sekunder

jag lyssnade på hjärtat, och det sa go for it!

du har saknat honom, du var ledsen då han for

låt det inte glida ur dina händer..

Och om det är något jag lovat mig själv

ja då är det att aldrig någonsin svika den inre rösten igen

den får inte tystas, inte kvävas, inte ignoreras

den ska inte ens behöva höjas för att höras

det ska räcka med en viskning..det är så jag måste leva mitt liv nu

annars finns det inte längre någon mening...

det var den bittra läxan jag fick lära mig

Man ska nog inte fundera så förbannat mycke

jag vet att det är mitt kors i livet

samtidigt som jag tror det är lite av min lycka

det måste finnas en balans i tankarna

annars går det inte i längre ihop 

----

jag kom till en insikt här om dagen

jag såg sanningen i "det man inte vet..."

för tänk om jag inte visste hur vår jord såg ut

om jag inte visste om alla dessa magiska platser

om jag inte sett bilderna

om jag inte hört talas om bergen, stränderna, skogarna

då hade jag aldrig längtat dit..jag hade inte varit så splittrad

jag hade levt här och nu, det här hade varit hela min värld

ja inte "det här", för "här" hade jag nog inte suttit

å just du hade nog inte läst just "det här"

Men ni förstår tanken? (håhå, tankarna igen)

Skapar vi vår egen olycka?

Bygger vi våra egna murar genom att öppna upp?

Det finns så mycket man vill ha

fast man behöver så otroligt lite

fundera på det...en stund...

å var sen bara tyst occh lyssna

lyssna på rösten inuti

det är bara den som vet..