allt det där som tagit mig veckor att göra är nu nästan klart

å de tog väl..ja..2 timmar..

om man bara kunde få fingrarna ur lite oftare..

--------------------oOo---------------------

Not all those who wander are lost..

To have traveled so far

From east to west

a thousand terrible miles

my feet treading all God's surface

his Ocean

his swamps

his slopes and ridges

to find myself at last

a mark in the aching snow

from whence I beheld through a blue haze

a world of mountains piled upon mountains

oOo

I do need a tent..

--------------------oOo--------------------

om du är kall kan jag vara grym

this I promise you

--------------------oOo--------------------

det som väckte min lust att skriva om individualismen (som tycks härska vår planet just nu) var en biltur till grannstaden då jag hamnade bakom en av länstrafikens bussar på vilken det var en stor reklamskylt

"Ta bussen, egen tid på köpet"

fick såklart tankarna att börja rulla..

För överallt så har det börjat tryckas mer och mer på att alla står vi alena. Jag vet inte, egentligen är jag inne lite på samma spår men jag vet inte hur mänskligheten tänkt knyta ihop den påsen. För överallt så byggs det större och större samhällen innehållandes mer och mer människor, och mitt i det så ska vi stå själva, vi ska ha vår egen plats och den ska vara ganska så rymlig. Vi ska skapa vår "egen tid" men vi ska oxå ha tid med allt och alla.

Vi lever i ett sjukt samhälle och vi är ett sjukt släkte.

Människor härjas av allehanda sjukdomstillstånd,

vi blir deprimerade vi tar våra liv.

Jag vill passa på och nominera oss till kanske tidernas mest tragiska varelse.

Så...vari ligger då lycka? för vi tar ju inte alla våra liv och några av oss blir ju faktiskt skonade från sjukdom hela vårt liv. vad gör dom människorna? 

då var vi där igen...lycka? vad är egentligen lycka?

Jag är ledsen att jag alltid återkommer hit men det är mitt liv just nu,

det är det jag funderar på ,

 lycka och kärlek,

finns det på riktigt eller är det fiktion och hitte på?

 Jag är inte längre deprimerad på det sättet jag en gång var.

Någon undrade varför.

 För att jag vet vem jag är nu blev mitt svar,

jag vet kanske inte vart jag ska eller varför,

men jag vet vem jag är.

Och det är en vinst i sig.

För det kommer bli svårt för livet att sätta sig på mig igen.

Det kommer bli svårt att plocka isär mig

så som jag så lätt föll samman förut.

Frågan är om man kan bli för stark?

Kan man tappa all känsla?

Kan man förlora genom att vinna?

Kanske..