lyckades kicka igång på lite kaffe..en liter för att vara ärlig

det var det som krävdes just idag, säger allt om energinivån

kvällsöppet i butikerna i afton...den här staden går på knäna..

eller nä..egentligen inte..men den här staden har en medelålder på 50

så man kan ju säga att det inte är så livat kanske..

här rinner livet stilla bort

som ån som stilla går sin väg och delar allt i två

just idag vill jag bara bort bort bort

vart som helst, jag tar vad som helst

ny luft, nya vyer, nytt blod

som en vampyr på jakt efter nästa offer

törstandes efter rekreation och händelserika dagar

ge mig, ta mig

det var inte vackert inte lyckligt

det var desperat och med sorg i stämman

det var vi som alltid vill dansa men aldrig finner musik

tänk om allt hade varit enkelt?

hade livet varit tråkigt

och vart går man när man inte förstår betydelsen av hem?

nä kamrater...jag tar vännen å försöker springa ifrån skiten

in i mörkret

där allt är lite vackrare

där allt är lite enklare

visst är det fantastikst och kanske lite skrämmande..

att hur hårt vi än borrar ner våra naglar i det som kallas tiden

så går den fortfarande vidare, den tittar inte ens åt oss

hur högt vi än skriker hur mycket vi än ber

tiden färdas bara åt ett håll, och det finns inget vi kan göra åt saken..

mycke funderingar på resa..irland som lockar mest..

ibland blir jag bara så trött på mig själv

varför inte leva här och nu?

jag är ju ändå mitt uppe i den mest fantastiska resa

som jag någonsin kommer företa mig..livet..

En annan del av mig tror att man lät går i gamla hjulspår

om man inte höjer blicken ser frammåt

å andra sidan gäller det ju samtidigt se ut geom sitt fönster

och ta en titt på landskapet som passerar

kommer livet någonsin vara något man förstår?

..tricky..

mia du får inte tänka så mycket

sa någon

kanske ägnar jag väl mycket tid åt funderingar ibland

men thats just me, jag måste få vrida å vända

studera ur nya vinklar, måste få känna efter...

mest av allt handlar det just nu om styrka

finna min egen styrka

i den jag är i det jag är

i kropp och i sinne

mycket lite handlar det om att involvera någon annan

jag förstår inte hur jag någonsin ska hitta tillbaka till den punkten

det känns som det är förstört för tid och evighet

eller så fanns det aldrig där

tanken på att dela mitt liv med någon

mitt hem, min säng, mina måltider

sorg och glädje med och motgång

allt det är mitt...det som gör mig

och jag vill verkligen inte dela med mig längre

jag är nog som trasigast i hop med någon annan

vilse och förvirrad

som en osalig ande irrandes längs den mörka stigen

..man är aldrig så långt ifrån något

som då man tror sig äga det..

eller?