first of all

jag har slutat äta godis

det är tredje dagen nu

och det är det ENDA som upptar min tanke

godis...geeee miiig gooodis

suck

de e bara härda ut, tänkte jag gör det till något publikt

så blir det så mycke fatalare om jag tar ett snedsteg

jag har själmant utsett Er till mina domare

känner ni tyngden som vilar på era axlar?

Vill så också utfärda en varning med en hand höjd till skyn

jag är just nu mitt inne i Gösta Berlings saga, författad

av vår underbara Selma Lagerlöf, och den..ja inspirerar

plötsligt finner jag en massa tankar i mitt huvud som

klär sig i ett märkligt gammalt språk

det blir mycke "arma själ" "eder" och "voro"

så det kunde vara så att det dyker upp även här

bara så ni vet 

"jag väntar honom, den starke stormaren, brukade hon säga om kärleken. Hittills har han inte klättrat över några vallar eller summit några gravar. Tam har han kommit, utan vildhet i blicken och dårskap i hjärtat. Jag väntar den väldige, som för mig utom mig själv. Så stark ville jag veta av kärleken inom mig, att jag måste bäva för honom. Nu känner jag blott den kärlek, som min klokhet ler åt"

ähe, det här är ju så underbart att vi tar en till

"Vänner, människors barn, I som dansen, I som skratten!

Jag ber er så hjärtligt, dansen varligt, skratten milt, ty det kan komma så mycke olycka åstad, om era tunnsulade sidenskor trampa på ömtåliga hjärtan istället för på hårda plankor, och ert lustiga, silverklingande skratt kan jaga en själ till förtvivlan"

Läs den, förkovra eder!

Nu ska jag ut med min käraste lilla vän

Adieu!