du skulle så lätt ge allt ett slut, mellan

tummen och pekfingret ett par sekunder.

du andas ut.

men på mina sårskrapade knän

jag ber med blicken hos en död

förskona min själ, låt den vandra.

det finns en tid och en plats

men det är inte här, inte nu

när ironin rullar genom mitt inre

som en våg på öppet gav.

att ge dig mig

det vore som att be vinden vakta askan

förödelse..förintelse

för jag kan aldrig tro att du kan andra steg

än dom som vackert svänger till lustiga ystra toner.

jag vet att dom där blå ögonen du så vackert besitter

dom ser rakt igenom

som om jag vore av det tunnaste tyg

jag vill inte bli ämnet för din studie

ty precis som förstoringsglaset i sol

riskera du att bränna hål

med det ljus som strålar från det som är du

Och någonstans på väg genom ord

så bytte allt skepnad

som en demon

jag tror jag är förhäxad

det är om natten man vandrar

och kanske var det aldrig meningen?

det är utomhus allt sker mina vänner

utomhus allt vaknar, det är där

allt faller i den djupaste sömn

Galenskapen slumrar till

och vansinnet väcks till liv.

Storhetsvansinnet

Ni kommer känna missmod och tvivel

när ni halvt bakom hud och fransar

betraktar det som är jag.

Men under vintergatans fäll

är jag som en av guds apostlar själv.

Jag tycker mig se en mening, en högre mening.

Högre än människans alla sviktande faser och vaneställningar.

Men den här gången är det inte mannen i den vita hatten som sänt mig

(han är påhittad precis som tomten..so u know)

Nej, det är universum själv som ombesörjt min varelses existens

Jag är endast och blott stjärnstoff.

Och av det mina vänner

Av det kan man uträtta mirakel

Nu ska jag ta mig an denna senare del av en torsdag

vi möts igen!