Direktlänk till inlägg 29 januari 2009
du skulle så lätt ge allt ett slut, mellan
tummen och pekfingret ett par sekunder.
du andas ut.
men på mina sårskrapade knän
jag ber med blicken hos en död
förskona min själ, låt den vandra.
det finns en tid och en plats
men det är inte här, inte nu
när ironin rullar genom mitt inre
som en våg på öppet gav.
att ge dig mig
det vore som att be vinden vakta askan
förödelse..förintelse
för jag kan aldrig tro att du kan andra steg
än dom som vackert svänger till lustiga ystra toner.
jag vet att dom där blå ögonen du så vackert besitter
dom ser rakt igenom
som om jag vore av det tunnaste tyg
jag vill inte bli ämnet för din studie
ty precis som förstoringsglaset i sol
riskera du att bränna hål
med det ljus som strålar från det som är du
Och någonstans på väg genom ord
så bytte allt skepnad
som en demon
jag tror jag är förhäxad
det är om natten man vandrar
och kanske var det aldrig meningen?
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | 2 | 3 | 4 | ||||||
5 | 6 | 7 | 8 | 9 | 10 | 11 | |||
12 | 13 | 14 |
15 | 16 | 17 | 18 | |||
19 | 20 | 21 | 22 | 23 | 24 | 25 | |||
26 | 27 | 28 | 29 | 30 | 31 | ||||
|